Sådär ja, då blev man 22. 

Har varit vaken hela natten. Jag misslyckades nyss med sista försöket att somna då jag fortfarande är lika pigg som jag var för 12 timmar sedan. För att krydda på detta lite extra fick jag precis en påhälsning av mensvärken från helvetet. Jag bjöd denne på två panodil och ett glas vatten, men jäveln verkar inte fatta vinken. 

Tessan ringde dock för en stund sedan och gjorde mig på bättre humör. Hon sa att hon hade en bra och en dålig nyhet. Den bra nyheten var att hon hade hittat min telefon. Den dåliga var att den låg mosad under hennes bildäck. 

Jag kan inte sätta fingret på varför det är så fruktanvärt roligt.  

Jag har ingen vidare tur med telefoner, uppenbarligen. Den förra som försvann hittade vi i toaletten efter att 3 killar kissat på den och försökt spola ned den, då i tron om att det var någonting helt annat som faktiskt hörde hemma i en toalett. 

Nu ska jag ta och slänga mig ur sängen, fixa till mig så mycket jag orkar och invänta farsgubben. Ska följa med honom efter jobbet och ha lite kalas hos honom i Grängesberg. 

Om någon vill mig något så har jag hemtelefon igen. Är jag inte hemma så får ni nog vara lite mer kreativa.  

Hur tar man sig ur bubblan som låser världen ute? Man gör kanske inte det. Kanske låter man bubblan vara sådär lagom genomskinlig så att folk utifrån bara ska kunna se det man väljer att visa. Att man gömmer resten av sig själv, det där mörkret, där ingen kan se. 

Om bara någon kunde visa mig hur det är meningen att livet ska kännas. Kanske är jag den enda som känner hur fel allting är, - att solen, drömmarna och kärleken är en illusion. Att vitsen med livet är att förlora saker.  

Kanske känner varenda människa det här, men aldrig ägnat känslan en tanke eftersom att de burit den hela livet. 

Hela grejen med livet känns så fruktansvärt onödig. Att födas för att dö, att få för att förlora. Vad är vitsen med att leva ett helt liv, samla på sig kunskap, erfarenhet, pengar och bygga relationer, när det i slutändan handlar om att förlora allt? 

Jag är så jävla avundsjuk på naiva och positiva människor (inte nödvändigtvis i kombination) som går genom livet och känner en betydelsefull mening. Jag hatar att även när jag är som mest glad, så är jag inte lycklig. Jag hatar att varenda gång någonting bra händer så ser jag bilden av det motsatta i huvudet.  

När någon påminner mig om hur mycket jag är älskad, måste jag kämpa tillbaka tårarna. Inte då för att jag är glad, utan för att det enda jag kan tänka på är dagen då jag förlorar denna person. Om någon frågar mig vad jag tror mig syssla med 10 år framåt i tiden, ser jag mig själv stå där och tänka på alla som dött under perioden och hur många som inte längre är med mig. När jag nu tänker på att flytta är jag rädd att någonting hemskt kommer att hända, - att jag kommer att få något sorts straff för att jag försöker bli lycklig. 

Egentligen borde jag stanna här, skaffa ett tråkigt jobb och lägga ned all min energi på att hålla fasaden uppe och göra de jag älskar lyckliga istället. För det är inte något fel på Ludvika egentligen, eller de människor som bor här. Det är något fel på mig, och det går inte att fixa nu när jag har satt ord och färg på känslan. Det var jag som gav den liv från början, och nu sitter man här, okompatibel med livet och med ett enda mål, - att försöka leva livet så som folk säger att det ska levas och göra det som förväntas av mig. 

Min största rädsla är att det alltid kommer att vara så här. Som om man tvingades halta genom hela livet med ett brutet ben och ha lite ont hela tiden, med tillräcklig viljestyrka att ha ett okej liv, men att behöva leva med vetskapen om att man aldrig kommer att kunna springa.  

Idag var jag lite lagom ansvarslös och beställde lite spel och en extra kontroll till xboxet så att man kanske kan ragga hem någon att spela co-op med. Tänkte beställa Assassin's Creed Brotherhood men i stället blev det Sega Superstars Tennis, Prince of Persia och Medal of Honor. Sega Tennis för att jag har spelat det med Erika och Jakob. Det är så jävla trevligt, riktigt feel good. Prince of Persia ser väldigt annorlunda ut mot de jag har spelat, - Sands of Time, Warrior Within och Two Thrones. Tänkte köpa Forgotten Sands men de hade gett honom ett så jävla konstigt ansikte och han lät så jävla larvig när han pratade. Trailern såg lite lam ut i allmänhet. Medal of Honor har jag inte hört något bra om av någon, men jag lär ju inte få veta hur det är om jag inte provar. Det kostade bara 99 spänn. 

Idag testade jag också koffein- fritt kaffe för första gången. Har bara druckit det och inget vanligt kaffe alls idag. Det smakade ganska bra, men jag har varit trött som ett as och haft konstant huvudvärk. Det enda positiva är väl att jag inte haft hög puls eller hjärtklappning. 

Nu ska jag slänga mig i sängen och läsa lite Naruto innan jag somnar. Imorgon ska jag handla spån och göra potatisgratäng. 

Hej hej 

Har spelat så mycket Skyrim att jag kände att jag var tvungen att stoppa i något annat spel ikväll. Blev Gears of War. Känns skumt. Som om jag tar en paus från verkligheten.  

Har helt enkelt spenderat mer tid i Skyrim än på planeten Tellus. 

Jag var på väg ut på fest i fredags, taggade med Skyrim- musik i lurarna och nynnade "Dovahkiin! Dovahkiin!" 

Kan vara dags att bryta mönstret. 

Blev bjuden på Söndags- stek, köttade igenom Game of Thrones säsong 1  och klämde första avsnittet på säsong 2 när det släpptes. Var färdiga 6 på morgonen.  

Tessan hängde med i 5 avsnitt, sen gick hon hem och sov.  

Har en rolig bild på när alla sitter och käkar, men eftersom att jag inte vill dö så lägger jag inte upp den. 

Jag vaknade nyss ur den värsta dröm jag någonsin haft. 

Det började med att jag var i Jakobs lägenhet med honom, Erika och Bella. Vi spelade kort, var uppe väldigt sent och jag var jättetrött. Jag låg ihopkrupen i soffan och somnade. 

Drömmen jag hade i drömmen var mörk och läskig, jag blev jagad av saker och jag såg umomjordingar. Allt sånt där som jag hatar att drömma om. 

När jag vaknade låg jag kvar i soffan, och Jakob, Erika och Bella var fortfarande där. Allting annat var annorlunda. Väggarna var ommålade, lägenheten var ommöblerad och hela tv- möbeln var utbytt mot en mindre vit. Jakob hade kortade, mellanbrunt hår och hade "vanliga" grabbjeans på sig. Erika och Bella var det inte så stor skillnad på. 

Jag förstod ingenting och frågade vad som hade hänt, men ingen forstod vad jag menade. Det kom i alla fall fram att det var Erikas lägenhet nu, och när jag tittade på min telefon (som tack gode gud var lite bättre än den jag har nu) så såg jag att årtalet var 2014. Alla dumförklarade mig, skrattade och sa åt mig att somna om. 

Där någonstans började jag inse att det var en dröm och att det inte var på riktigt. Jag ansträngde mig för att vakna, och det brukar fungera, men det gjorde inte det den här gången. Så istället för att försöka övertyga alla ytterligare lade jag mig ned igen och lyckades somna. 

Men jag drömde ingen konstig dröm och jag vaknade inte. Jag befann mig plötsligt svävande i något sorts grått tomrum, och ur tomma intet kom Erika gående. Hon såg ut som Erika, men jag visste att det inte var det egentligen. Hon hade jättelångt platt hår, gråa kläder och kolsvarta ögon. Om Erika skulle bli besatt av en demon så är det med all säkerhet så hennes ögon skulle se ut. 

Hon gick fram till mig, tog min hand och drog upp mig på fötter. Sedan sa hon något i stil med; "Kom, det är mycket jag måste visa dig." Och så gick vi. 

Hela tiden var jag fullt medveten om att jag befann mig i en dröm, och jag försökte vakna genom att blinka hårt och slå mig själv i ansiktet. Jag tittade runt omkring mig och granskade alla detaljer. Jag kommer ihåg att jag tänkte hur sjukt det var att min hjärna kan skapa en sån jäkla trovärdig dröm. Till och med när jag visste att det var en dröm kunde jag inte hitta något som skulle tyda på att det hela inte var på riktigt. 

Erika, (egentligen inte Erika som sagt, men hellre det än typ Olof) tog mig efter detta fram och tillbaka i tiden till en mängd olika platser. Hon visade mig ett sjukhus i något annat land kring år 2030 då en epidemi tydligen drabbat hela Europa. Det låg människor överallt, i väntrum och korridorer. Läkarna gick runt med skyddsmasker och jag fick höra att smittan handlade om någonting luftburet. Men det var inte kaos, utan tvärtom ganska tyst. Alla patienter låg och stirrade skräckslaget runt om sig, och de gapade stort och andades tungt. Erika sa att viruset förstör lungorna och gör att luftvägarna täpps igen.  

Vi var inte på sjukhuset speciellt länge. Erika tog med mig till andra platser och visade mig värre och värre saker som skulle hända med världen och människor i mitt liv. Jag var förbannad för att jag inte kunde vakna, och när jag sa det till Erika svarade hon bara att jag inte skulle få vakna förrän vi hade sett allt. 

En rolig sak hon visade mig, dock, var en spelhall någonstans kring år 2025. De flesta av spelmaskinerna var inte särskilt imponerande, men en sak var skitcool. Ett 3D Air- Hockey. Det kanske låter skumt men det var så jävla häftigt. Det var som en stor glas/plast- bur där man gick in två och två och sköt iväg själva "pucken" genom luften i olika banor. Pucken som användes var inte en riktig, utan en typ projicerad, så den gick bara rakt igenom kroppen. Det enda som kunde slå den tillbaka var de plattor man hade på händerna. Sjukt häftig. 

Inne i spelhallen tog jag för övrigt av mig både mitt linne och min BH och gick runt och visade brösten. Jag gjorde detta som för att bevisa för mig själv att jag drömde. Alla mina sinnen sa ju åt mig att det var på riktigt. När jag kände att varken jag eller någon annan brydde sig om att jag gick halvnaken var jag mer säker än någonsin att det var en dröm. 

Erika visade mig så mycket. Drottning Victorias tidiga bortgång till exempel. Jag fick träffa ett äldre par som tittade på ett par enkronor med Victorias ansikte på och de pratade om en tragedi. 

Sedan gick vi runt och pratade i en fin stad, Paris tror jag, och det var sommar och varmt. 

När hon skulle visa mig min familj om 15 år vägrade jag. Erika sa att det inte spelade någon roll vad jag gjorde, för hon skulle inte låta mig vakna förrän hon hade visat mig precis allt som det var meningen att jag skulle se. 

Jag klarade inte av det. Jag ville verkligen inte veta. Jag försökte vakna på alla sätt jag bara kunde komma på. Jag skrek och grät och slog mig själv. När inte det fungerade klättrade jag uppför höga byggnader och hoppade ner, men ingening fungerade. När jag hade hoppat en massa gånger och försökt allt tog Erika min hand, suckade och sa; "Kom". 

Hon drog med mig in i en gränd och öppnade någon sorts dörr, och plötsligt yrde det ut snö. På andra sidan dörren var det vinter och nästan snöstorm. Erika puttade in mig och sa typ; "Kom ihåg att du valde det här själv." Och så stängde hon dörren. 

När jag hade gått bara en liten bit kom jag fram till en liten stuga. Utanför den satt en gammal gubbe och eldade i en tunna. Han frågade vad jag ville, och jag svarade att jag ville vakna. Då öppnade han dörren till sugan och sa åt mig att gå in. 

Det var kolsvart i stugan, och när han hade stängt dörren började jag sväva mot taket. Först var det en mysig känsla men sen blev jag rädd. Tänk om jag inte alls skulle vakna, utan helt enkelt dö i sömnen? 

Det kom någon sorts tryckvåg genom rummet och jag hörde en smäll. Sedan vaknade jag lungt här i sängen. 

Jag satt typ och strirrade i 10 minuter, sen ringde Erika och jag var tvungen att prata av mig lite, även om det är drygt att dra den korta versionen, haha. Jag hatar att man glömmer drömmar så jäkla fort. Hade jag inte skrivit ned allt det här, så skulle säkert det mesta av det försvinna också. 

Blev fruktansvärt sugen på något gott. 

Köpte hem glass och mjölk och gjorde någon typ av choklad- milkshake. Tyvärr gjorde jag misstaget att slänga i en skopa proteinpulver. Tyckte att det var en smart grej att liksom "förklä" det där nyttiga och inte behöva känna smaken av skiten. Kände jag smaken? Ja, i allra högsta grad. Det var en riktigt taskig förklädnad och det spelade ingen roll hur mycket kakao eller socker jag hällde i den.  

Till slut inehöll den så mycket mer skit än nyttigheter att situationen verkade ohållbar. Jag åt upp bären och sörplade i mig 1/3 av glaset bara för sakens skull, resten åkte i slasken. 

Men den såg så jäkla god ut, även om bilden inte gör den rättvisa. 

Jag vaknade för en stund sedan efter att ha sovit bara 2,5 timme. 

Kom hem från piratfest i Grängesberg, åt hårt bröd, drack vatten och somnade runt 3- snåret. 

Blir så irriterad, jag vaknade mitt i en härlig dröm. 

Det sista jag minns ur den är att jag, precis som i King's Quest 7, följde efter ett spöke ut i öknen för att hitta hans skelett. 

Fan också, nu får jag aldrig veta vad vi skulle ha hittat där. 

När jag var liten och spelade tyckte jag att spöket Colin Farwalker var typ det snyggaste/ coolaste som fanns. 

Nu ska jag ta och titta lite på Spiderman, sedan försöka somna om. Kanske hinner ifatt spöket i öknen om jag har flyt, han kan inte ha hunnit så långt.  

Jahapp, då har jag anmält mig och betalat in avgiften för att få göra Högskoleprovet. Så nu måste jag ju bara plugga in matte A och matte B på egen hand. Och jag har ungefär 1,5 månad på mig. Det ser rätt mörkt ut, men vad fan gör man?  

Hade jag inte anmält mig så skulle jag aldrig göra provet, och då skulle jag aldrig få veta. 

Go Power Rangerrr 

Några tankar bara. 

* J.K Simmons ska tydligen inte vara med i The Amazing Spider- man. 

Inte J. Jonah Jameson över huvud taget. 

Good luck with that. 

* Jag kommer att sakna Kirsten Dunst som Mary- Jane, men framför allt kommer jag att sakna hennes röda hår. 

* Jag tycker att Andrew Garfield i grunden ser mer ut som min Peter Parker än vad Tobey Maguire gör. Han är på tok för gänglig bara, Tobey's Spiderman- kropp ser bra ut. Vilket nog har mycket med dräkten att göra, och på det viset halkar jag in på nästa punkt. 

* Jag hatar den nya dräkten. Störde mig på den som fan är jag tittade på trailern. Vad har de liksom gjort med den? Jag får fan krupp. Den är plottrig, skitig och på något vis ospindlig. 

Tobey's outfit var fan stilren. 

* Jag älskar soundtracket av Danny Elfman i Spiderman- filmerna.  

MEN nu råkade jag ju läsa att James Horner gör musiken till The Amazing Spider- Man, så jag säger inget annat än att jag blir jävligt förvånad om inte det inte blir riktigt bra. 

* Det enda som gör att jag inte klickar till hundra med Tobey, är hans ansikts- uttryck. Jag hatar hans jävla miner. 

Man vill bara ge honom en smäll i ansiktet.  

Då börjar han eventuellt gråta dock, och vi hamnar på bild 1. 

Värt att notera: Jag laddade ned Spiderman 2 enbart för att jag skulle kunna ta en printscreen på hans ansikte i bild nummer 2. Hittade den ingenstans på nätet, och det är fan den enda scenen som jag verkligen hatar. Jag var tvungen. Det är jävligt värt att notera, som sagt. 

Tack för mig, nu har jag slösat nog med tid på det här. Undrar varför jag faktiskt gör det? 

Antagligen för att jag älskar att skriva. Och att slösa bort tid. Min största hobby. 

Sitter på toalettgolvet och betalar lite räkningar. Det är det enda rummet i lägenheten just nu som inte är kolsvart då alla andra lampor har gått sönder. De smäller överallt och hela tiden, måste vara nåt glapp i maskineriet eller ett sånt där fall för Terry Evans. 

Jag har så lite pengar att jag inte trodde att jag skulle ha råd med glödlampor efter sista räkningarna, men prisa gudarna, det ser ut som att jag får några kronor kvar. Imorgon blir det glödlampor. Framtiden ser ljus ut. 

Just nu väntar ingenting annat än ett försök till städning av lägenheten i mörkret. Eventuellt drar jag upp rullgardinerna och släpper in lite ljus a la fullmåne. Jag läste nyligen att fullmånens ljus är ungefär 11 gånger starkare än ljuset från en halvmåne. Så var det med det.  

Kaffe mode on. 

Nu har jag äntligen tittat på den här filmen. Tog lång tid innan jag faktiskt gjorde det med tanke på att jag faktiskt är något av ett Ghibli- fan. Eller åtminstone ett Hayao Miyazaki- fan. 

Man skulle kunna säga att han misslyckas gång på gång med att skapa något dåligt. 

Jag recenserar aldrig film, jag är väldigt dålig på det faktiskt. Jag tänkte dock säga några ord om denna. 

Arrietty och hennes föräldrar är småfolk och kallar sig "lånare". De har sitt hem i ett hus där de lånar små- saker av människorna för att överleva, såsom små mängder mat och el. De håller sig gömda för människorna, och äventyret börjar när Arrietty blir sedd av en pojke som kommit för att bo i huset. 

Pojken är där för att han är hjärtsjuk och ska tillbringa tiden innan sin operation i lugn och ro. Han håller det hemligt för övriga i hushållet att han sett Arrietty och tar kontakt med henne. Genom att se småfolkets kamp för att överleva i en värld där de mycket väl skulle kunna vara de sista av sitt slag, får han själv hopp om att klara sin sjukdom. 

Jag älskar det här. Man har som vanligt inte slösat med detaljerna, och det är mycket där som det där magiska ligger. 

En detalj som jag fullständigt älskar är när Arrietty's mamma häller upp te, och det räcker med ett par stora droppar för att fylla deras muggar.  

Soundtracket är jättebra, och det track som kallas "Arrietty's Song" är underbart. Jag var tvungen att slå mig ned vid keyboarden när jag tittat färdigt, haha. 

 Ett filmtips alltså, - Lånaren Arrietty. Eller valfri film från Ghibli Studios.  

Marvel klättrar/kastar sig/ flyger upp på mig när jag stoppar ned handen åt honom. Allra helst vill han upp på min axel, upp i håret och nedför ryggen till golvet. Och sedan upp igen. Han är nyfiken och vill ut i stora världen och upptäcka nya platser.  

Han skulle bara veta hur stor världen egentligen är. 

Speciellt om man är så liten att man får plats i en toalettpappers- rulle. 

Nej, det här är fan inte min dag. Det känns så där äckligt geggigt i huvudet. 

Har haft ont i ryggen i ett par dagar, men nu känner jag mig riktigt stel och öm. Den där jävla huvudvärken går ju för helvete aldrig över heller. Jag brukar aldrig ha speciellt ont någonstans och har därför aldrig värktabletter hemma. 

Mamma åkte hem för ett tag sedan efter en helg i Ludvika, hej då. 

Jag skulle vilja träna, men får det inte att gå ihop.  

Jag borde fira farfar som fyller 70 år imorgon men som alla firar idag. Tyvärr fick jag reda på att han skulle firas idag bara för några timmar sedan, så då fick jag välja på att åka med till Grängesberg och fira eller åka med till stan. Hade inte mycket till val då Sonic och Marvel varit ensamma i två dygn och behövde ses över. 

Har inte råd med buss till farfar, 80 kronor tur och retur, för jag har bara ett par hundra kronor kvar att leva på efter räkningarna den här månaden. 

Väntar på att syrran ska ringa. Hon skulle göra det för över en timme sedan. Har inga pengar på telefonen att varken ringa eller skicka sms för, så jag får helt enkelt hålla tummarna för att någon ringer mig. 

Jag är så röksugen att jag skulle kunna gråta.  

En ciggpaus från livet är nog ändå det bästa. 

Tyvärr får icke- rökare inte ta några ciggpauser från livet. De får nöja sig med kombinationen kallt kaffe och en snus.  

Så nu ligger jag här och känner mig bortglömd, i sängen som en riktig tjockis, inväntar ryggskott och tycker synd om mig själv för att jag tycker synd om mig själv. Skitdag. 

Nu ska jag ta mig något gott att äta, och sedan dra igång Gears of War 3 och kolla vad det går för. Körde ettan och tvåan på co-op med Jakob, men nu tar jag trean ensam. Är lite pirrig.  

hej hopp